För att webbplatsen ska fungera så bra som möjligt använder vi oss av cookies. Cookies ger oss information om hur webbplatsen används, möjlighet att mäta trafik samt underlag för att optimera innehållet. På så sätt kan vi förbättra upplevelsen för dig som besökare på webbplatsen.
Läs mer om cookies härStockholmsregionen ska vara en resurseffektiv region där det är enkelt att leva och verka. Storstäder har generellt sett mycket goda förutsättningar för att skapa resurseffektiva system, i både fysisk och social mening. Stora, täta regioner möjliggör bra matchning på arbetsmarknaden och ger invånarna tillgång till ett stort utbud av service, kultur och mänskliga kontakter med jämförelsevis små insatser av tid och resurser.
Med europeiska mått mätt är Stockholmsregionen en ganska gles storstadsregion. Det förnyade intresset för att bygga ”stad” har dock bidragit till en mindre utspridning av bebyggelsen än vad som förutsågs i RUFS 2001.
Stockholmarna utnyttjar i dag kollektivtrafik för lokala och regionala resor i betydligt högre utsträckning än invånarna i landet i övrigt. Uppvärmningen av regionens bostäder och lokaler genererar också i genomsnitt lägre direkta utsläpp av växthusgaser än i övriga landet. Detta kan förklaras av dels att en hög andel av bostäderna värms upp med fjärrvärme, dels att vi har mindre bostadsyta per invånare eftersom en hög andel av invånarna bor i flerbostadshus jämfört med i övriga landet. Boendetätheten i Stockholmsregionen har ökat sedan 1990 och trenden fortsätter.
Vi upplever nu en global trend mot ökad energieffektivitet. De tidvis höga priserna på olja har tillsammans med en fortsatt ambitiös europeisk klimatpolitik ökat kraven på låg bränsleförbrukning och låga koldioxidutsläpp från bilar och andra motorfordon. Den tekniska utvecklingen kommer att bidra till att regionen blir mer resurseffektiv. På samma sätt inriktas den europeiska transportpolitiken på att minska godstransporterna på väg, vilket kan bidra till att en ökad andel av det inkommande godset till regionen fraktas på järnväg och fartyg.
Det finns visserligen åtskilliga osäkerheter om exakt vilket utfall den internationella och europeiska klimatpolitiken får, men trenden är relativt stabil. De utvecklade ekonomierna kommer att behöva minska sin användning av fossila bränslen avsevärt under de närmaste årtiondena, dels som resultat av internationella överenskommelser, dels som följd av en ökad medvetenhet bland medborgarna.
Samtidigt har de senaste årtiondena inneburit en revolution i människors rörlighet. Antalet långresor (över 100 km) som svenskarna gör årligen har ökat stadigt. Dessa ökningar motverkar till viss del effektivitetsvinsterna.
På vissa områden finns det brister i effektiviteten. Exempelvis använder vi inte de mänskliga resurserna så väl. I Sverige har långt mindre än hälften av de personer som är födda utomlands arbeten som motsvarar deras utbildning, jämfört med 85 procent av de infödda svenskarna. Situationen är likadan i Stockholmsregionen. I vissa grupper är siffran ännu lägre, och i ett internationellt perspektiv ligger Stockholm sämre till än jämförbara regioner.
Regioners och nationers resursanvändning kommer i framtiden att ifrågasättas på ett helt annat sätt än tidigare och omfattas av politiska åtaganden utanför regionen. Detta begränsar delvis regionernas förmåga att påverka, men erbjuder samtidigt välkommen draghjälp till regioner som, i likhet med Stockholm, valt att se ökad resurseffektivitet som ett mål och en strategisk prioritet.