TRF
Regional utvecklingsplan
för Stockholmsregionen
Regional utvecklingsplan
för Stockholmsregionen

Klimat och energiförsörjning i förändring

De globala klimatförändringarna påverkar livsvillkoren över hela jorden. Bara några få graders temperaturhöjning ger stora globala effekter på ekosystem, jord- och skogsbruk. Detta kommer i sin tur leda till effekter inom samhällsbyggande och ekonomi. Det kommer att krävas insatser på alla nivåer för att minska utsläppen av växthusgaser så att utvecklingen inte skenar i väg, och anpassa samhället till förändrade klimatbetingelser. I flera sektorer krävs helt nya förhållningssätt eller till och med paradigmskiften.

Den främsta orsaken till klimatförändringarna är användningen av fossila bränslen. Förbränningen står för mer än hälften av de globala utsläppen, och industriländerna svarar i sin tur för den absolut största delen av dessa utsläpp. I Stockholmsregionen står transportsektorn och energisektorn tillsammans för mer än 80 procent av de direkta utsläppen av klimatpåverkande gaser.

Sverige har idag låga koldioxidutsläpp i jämförelse med andra industriländer. Det gäller såväl totalt sett, som per invånare och i relation till bruttonationalprodukten. Energipolitiken som förts hittills har bidragit till att kraftigt minska utsläppen av koldioxid, med hög andel vattenkraft och kärnkraft samt en stadigt ökande andel biobränslen sedan 1990-talet. Knappt hälften av Sveriges energi-produktion baseras i dag på förnybara resurser.

Ett långsiktigt mål för det internationella klimatarbetet är att stabilisera koncentrationerna av växthusgaser i atmosfären på en nivå där förändringar av klimatet kan hanteras, det vill säga en global uppvärmning på högst två grader. EU:s gemensamma politik är med internationella mått mätt tämligen ambitiös, och inom ramen för den har regeringen i klimat- och energipropositionerna satt som mål att minska utsläppen år 2020 med 40 procent jämfört med 1990 i de sektorer som inte ingår i utsläppshandeln. Det ska huvudsakligen ske genom minskade utsläpp inom landets gränser. Transportsektorn står för en helt dominerande del av dessa utsläpp och sektorns påverkan på miljön växer. Kraven på långtgående förändringar i transport- och energisektorn är alltså höga och kommer att öka i framtiden. Det svenska inriktningsmålet på lång sikt är att utsläppen av växthusgaser år 2050 ska vara minst 75–90 procent lägre än år 1990.

Den ökande konkurrens om olja, naturgas och råvaror som varit tydlig de senaste åren har mattats av. Det är dock rimligt att anta att fossila bränslen, trots kortsiktiga prisvariationer, på sikt kommer att bli dyrare eftersom efterfrågan ökar alltmer samtidigt som utbudet minskar. Sverige är mindre beroende av import av primärenergi för sin elproduktion än andra EU-länder, men inom industri- och transportsektorn är beroendet av fossila bränslen alltjämt stort. Sverige har fortfarande en stor outnyttjad potential inom vindkraft och biobränslen från skogar, skogsindustrin, avfallssektorn och jordbruk, som kan användas till energiproduktion.

I Sverige bedöms klimatförändringen på längre sikt innebära högre medeltemperaturer, förändrade nederbördsmängder samt mer extremt väder. I östra Mellansverige är det troligt att förändringarna kommer att innebära en ökad risk för översvämning av lågt liggande områden, samt även ökad sannolikhet för torka och låga vattenstånd i Mälaren som kan leda till saltvatteninträngning. Ökad nederbörd kommer att medföra ökad tillrinning och därmed ökad mängd oönskade ämnen i vattendragen, vilket påverkar dricksvattenproduktionen negativt. En ökad temperatur vintertid minskar antalet dagar med snö, och även byggnadernas uppvärmningsbehov. Alla sektorer i samhället behöver ta hänsyn till de ändrade förutsättningarna som klimatförändringarna innebär, och då speciellt samhällsplaneringen som är påtagligt långsiktig.